mittlivsomtransplanterad

Jag är hjärttransplanterad 1997 och var då nybliven mamma. Min dotter är nu vuxen och snart färdig lärare. Jag har haft en stroke och även cancer. Här berättar jag om mitt liv, som transplanterad, som mamma, som medmänniska, om min cancer samt biverkningarna efter och om allt annat mellan himmel och jord.

Akuten o inlagd igen...

Publicerad 2017-07-26 19:19:24 i Allmänt

Fick åka in till akuten onsdag förra veckan då jag fick så himla jobbigt med andningen. Det visade sig att jag fått proppar i båda lungorna samt hade vätska i lungorna. Efter 6 timmar på akuten fick jag komma till en avdelning.

Här har jag nu legat med syrgas fram tills idag då de tog bort syrgasen ifrån mig. De ger mig även vätskedrivande för att det ska hjälpa mig andas bättre...tycker dock inte det hjälpt andningen särskilt mycket. Får även fragminsprutor i magen och igår fick jag börja med waran tabletter. De ska jag sen gå på i alla fall ett tag. 
Jag är ganska ostabil på benen och får gå med rullator. Rullatorn är min bästa vän just nu. Jag har fortfarande besvärligt med att gå i och ur sängen då benen är så svullna. 
Nu vill läkarna eventuellt skicka hem mig imorgon. Jag har påtalat vid flera tillfällen att jag vet att prio ett när jag ligger här är att lösa problemet med dropparna, men huvudproblemet finns ju fortfarande kvar och det är problemet med mina ben. När de är så svullna och jag inte får hjälp med det så blir jag stillasittande och då ligger jag snart här igen med proppar i lungorna. De verkar inte ta till sig detta och det känns som om de är mycket ovilliga med att hjälpa mig.
Det som behövs är en lymfapress som går upp en bit på magen så jag sen kan börja använda mina kompressionsstrumpor igen, för som det är nu så får jag inte på mig dom.
Kunskapen om lymfödem är obefintlig och nu vet jag inte vad jag ska göra.
Är livrädd för att bli hemskickad imorgon när jag inte är helt ok än...men de tycker väl att jag är frisk nog för att åka hem och då blir det så.

Känner mig maktlös och känner att vården sviker mig. Fortsätter det så här så vet jag inte hur det kommer sluta😔

Har ju ingen hemma som kan sköta om mig på dagarna. Läkarna frågade om jag har hemtjänst....ursäkta, tänkte jag, det är väl inte Asta 85 år som ligger här. Så nej jag har ingen hemtjänst men jag har inget emot att ta den hjälpen om den skulle behövas.

Blir nog inte många timmars sömn i natt...


Hoppas ni har det bättre och får njuta av sommaren!😘🌼


Pia

Kommentarer (1)

Lite av varje...

Publicerad 2017-07-08 18:01:51 i Allmänt

Ja...här sitter jag i fåtöljen. Samma fåtölj som jag sovit i två nätter i rad. Något har hänt med min rygg så jag kan inte ligga ner. I förrgår kväll gick jag och lade mig en stund för att vila....det tog 15 minuter att få upp mig därifrån då det krampade och högg i ryggen. Jag får ta morfin för att jag ska kunna röra mig överhuvudtaget. Det är det värsta jag vet...att behöva ta morfin. Men det är ett ont måste just nu. 

Jag var till akuten igår där de först ville lägga in mig men eftersom de inte skulle göra några undersökningar under helgen så fick jag åka hem. De tog dock blododlingar i två omgångar samt ett urinprov. De undersökte mig och kollade på de bilder från datortomografin som gjordes förra veckan. Under början av nästa vecka ska en magnetröntgen göras för att de ska kunna se bättre vad det är som orsakar det onda.

Mina ben, särskilt det högra benet, har fortfarande inte återhämtat sig efter rosfebern och är jättesvullna. Så fort jag är uppe och går så svullnar mina fötter så tårna blir nästan blå. Så för benens skull är det bra att sitta/ligga med benen i högläge och för ryggens skull är det bra att vara uppe och gå. Blir lite moment 22 detta. Min buk, studs och rygg är också rejält svullna pga lymfödemet och det är tungt och jobbigt att röra på sig när man är svullen överallt. Har väl ca 20 kg lymfvätska som jag bär på. Sen har jag jag ont av det också. Det värker, pirrar och fötterna domnar bort. Det spränger i huden och ibland känns det som om huden på benen ska spricka.
Mina ljumskar har börjat vätska rejält igen och det är ju inte så konstigt när benen är så svullna. Jag har inte kunnat använda mina kompressionsstrumpor som går ända upp (stay-up modell) då mina ben är för svullna för att få på mig dom. Idag har vi lindat mina ben upp till knäna. Vi får väl se om det kan hjälpa lite. Borde egentligen linda benen ända upp men eftersom jag inte klarar av att ligga ner just nu så får vi vänta med det. 

Jag är så trött och frustrerad på att det är något hela tiden. Trött på att inte få vara ifred från sjukdomar. Tycker väl att jag haft min beskärda del av sjukdomar och motgångar, men det kan väl vara någon motta på det hela. Ibland blir det så mycket att jag inte vet vilken ände jag ska börja i och vad jag ska fokusera på att ta hand om först. Men det är ju bara att acceptera situationen som den är och gör det bästa av det. 

Jag kan känna mig väldigt ensam ibland. Jag kan inte göra alla saker som alla andra gör då mitt lymfödem begränsar mig. Ibland är jag så himla trött pga fatiguen så jag kan inte koncentrera mig på att ha en konversation med andra. Detta har gjort att jag inte träffar mina vänner så ofta. De har fullt upp med sitt och har inte alltid tid att komma hit och hälsa på mig när jag inte orkar åka någonstans. Många av mina vänner försvann när jag blev hjärttransplanterad. Vet inte riktigt varför...kanske var de rädda för något för dom okänt, kanske visste de inte vad de skulle säga...inte vet jag. Som det är nu så har jag bara två riktigt goda vänner kvar och dom har jag haft sen jag var barn. En av dom ska komma hit om en stund och hälsa på☺ Men dessa två vänner kan ju inte vara här jämt, de har ju jobb, familj och massa annat för sig.
De jag umgås med dagligen är min man, som för tillfället är även min assistent, och vår dotter, som även hon får hjälpa mig oerhört mycket just nu. Jag skulle inte klara mig utan dom och Jag är så tacksam för att de finns vid min sida!❤ Men det är inte samma sak dom att ha vänner omkring sig. 
Det känns lite tråkigt att se på när alla andra hittar på en massa saker och jag kan inte delta eller göra något för jag sitter fast hemma. Nu låter det som om jag är jätte missunnsam men det är inte alls så. Jag hoppas verkligen alla tar vara på livet och fyller den med glädje och äventyr! Det skulle jag göra om jag vore dom. Kanske kommer det en dag då jag också kan göra saker och inte bara sitta fast hemma. Kanske kommer det en dag när inte alla samtal och allt annat kretsar kring mina sjukdomar. För jag är inte mina sjukdomar! Jag är en person som råkat drabbas av olika sjukdomar. 


Nu kommer snart vårt besök så det är väl bäst jag slutar skriva😊

Ha en fin sommar och ta vara på den och umgås med familj och vänner så mycket ni kan. Njut av vardagen, semestern och livet!🌼🌞🍹😘


Pia

 

Kommentarer (0)

Rosfeber nr 5

Publicerad 2017-06-07 01:50:14 i Allmänt

Förra veckan på måndag gick jag glad i hågen till min praktikplats. Det var första dagen på en fyra veckor lång praktik. Allt gick bra och jag mådde bra.

När jag slutade för dagen gick jag förbi hos min mor, som bor alldeles intill min praktikplats, och satt på hennes balkong och pratade en stund.
När jag sen skulle åka hem kände jag att jag var väldigt öm på en punkt på höger skinka. Undrade lite förstrött vad jag nu gjort men tänkte inte mer på det.
Kom hem och grejade lite och sen gick jag och lade mig för att vila. Vaknar upp några timmar senare med 39,2 i temp!🤤🤒
Gick på toaletten och försökte se vad det var för något jag hade på skinkan men det är lite svårt att se det själv. Tog Alvedon och gick och lade mig igen. Hade frossa hela natten och vaknade på morgonen med hög feber.
Fick ringa min praktikplats och tala om att jag inte kommer dit då jag fått feber.
Senare på kvällen ringer jag rådgivningen efter att min dotter kollat min skinka. Den var lite svullen och lätt rosa. Rådgivningen tycker jag ska åka till jourmottagningen.
Åker dit ganska sent på kvällen. Har fortfarande hög feber och har väldigt svårt för att sätta mig i bilen då det gör så ont.
Väl på jourmottagningen så talar jag om för läkaren att jag misstänker att jag fått rosfeber igen. Jag talar även om att jag är hjärttransplanterad. Läkaren undersöker mig och konstaterar att det är rosfeber. Han ger mig antibiotika i tablettform. Jag säger då till honom att jag alltid brukar få åka in till sjukhuset när jag får rosfeber då jag måste få antibiotika intravenöst. Läkaren klappar mig på axeln och säger till mig att han inte är orolig och skickar hem mig med antibiotika i tablettform men ber mig komma tillbaka på torsdagen för att ta nya prover. 
Onsdagen går och jag har fortfarande hög feber och jätteont i skinkan. Jag går på Alvedon och antibiotika. Jag orkar knappt äta något men försöker få i mig vätska i alla fall.
Torsdagen kommer och jag känner att det finns inte en chans i hela världen att jag orkar åka till jourmottagningen för att ta nya prover så jag ringer dit istället.
På eftermiddagen ringer en sjuksköterska upp mig och hon blir genast orolig för mig då jag fortfarande har så hög feber och har så fruktansvärt ont. Hon inser även omgående hur allvarligt det är för mig som är hjärttransplanterad att ha så hög feber, vilket indikerar på en kraftig infektion, så hon tycker jag ska åka till akuten direkt. Hon frågar om jag har någon som kan köra mig och om jag klarar av att sitta i bilen. Det var ju det som var problemet....jag kunde inte sitta upp. Hon ringer då efter en ambulans åt mig! Underbara sjuksköterska! Vårdcentralen kan skatta sig lyckliga över att ha en så kunnig sjuksköterska som henne där. 
Ambulansen kommer och hämtar mig och de ger mig vätska intravenöst omgående...jag är uttorkad!
På akuten fick jag vänta i nästan 2 timmar innan jag blir inlagd på infektionsavdelningen. Jag får antibiotika intravenöst samt smärtlindring. Vid det här laget så har rosfebern spridit sig ner mot benet och över höften. Att röra sig är smärtsamt!
På fredag kommer läkarna som går ronden och ska kolla på detta. Hon undrar varför ingen ritat runt området där rosfebern sitter för då kan man se om den sprider sig över markeringen. Detta missade läkaren på jourmottagningen att göra och jag själv har lite svårt för att göra det. Visst hade min man eller dotter kunnat göra det men febern gjorde så att jag inte tänkte klart.
Min sänka(infektionsvärde) var 300, njurvärdet låg på 130 och blodtrycket låg på 90/55...lite väl lågt.
Idag hade värdena förbättrats och jag fick gå över till antibiotika i tablettform. Det pratades även om eventuellt hemgång imorgon (onsdag).
Svullnaden på skinkan har lagt sig men höften och benet ner till knät är jättesvullet, varmt, lite rodnat och stenhårt. Att komma upp ur sängen är ett projekt för sig och det gör ont. När jag är uppe och går så spränger det i hela benet😣 
För övrigt mår jag hyfsat men jag är sliten.
Det verkar som om det kommer att tid för rosfebern att lägga sig helt den här gången😔 
Det innebär också att min praktik går åt skogen nu😔 Det gör mig väldigt ledsen och besviken. Jag vet att jag kommer att ha möjlighet att göra den senare men det känns inte kul att halka efter i skolan. 
Men vad kan jag göra mer än att gilla läget och ta nya tag☺

Lägger upp en bild här på min rosfeber. Bilden är dock dålig och det syns inte så väl.

Ha det så gött och njut av vår svenska sommar!😊😎🌞🐝🦋🌻

Pia

Kommentarer (1)

Stress??

Publicerad 2017-05-20 10:54:55 i Allmänt

Här ligger jag i sängen och har ännu inte gått upp. Eller jo, jag var upp på toa och sen tog mig lite frukost bestående av två finncrisp med Philadelphia ost och paprika samt ett litet glas smoothie. Sen lade jag mig igen.

I onsdags var jag ledig från skolan och jag låg mest och vilade hela dagen. På eftermiddagen mådde jag så dåligt att när min dotter slutade jobba fick hon köra mig till jourcentralen. I flera veckors tid har mitt hjärtat rusat och pulsen ökat då och då. Jätteobehagligt! Men de senaste dagarna har det ökat markant och jag har varit väldigt påverkad av det. Jag har även varit väldigt trött och sovit mest hela tiden när jag varit hemma. 
De tog ett EKG och läkarna (det var två stycken inne hos mig) fick lite panik. De trodde att det var något på gång då det högra blocket visade förändringar. Mitt svar till dom:"Det är lugnt! Mitt EKG visar så då jag är hjärttransplanterad." Men de ringde hjärtjouren på Sahlgrenska som tog fram mitt EKG från januari och det visade exakt likadant. Då lugnade de sig!😂 Stackare, jag skrämmer slag på dom. Men det kan ju vara en nyttig erfarenhet för dessa läkare vi har på vårdcentralen. 
Dock blev jag lite irriterad över det faktum att det som fanns i mina journaler på Närhälsan, som lades ner, inte flyttades över till den privata vårdcentral vi har här. De kunde alltså inte se nått av det och de kan heller inte se något från mina journaler från NÄL, Uddevalla sjukhus, Sahlgrenska eller Centralsjukhuset i Karlstad! Jag tycker att man ska kunna se alla journaler, åtminstone som läkare, för vad händer om jag är ute och reser i Sverige och är till exempel i Umeå och blir sjuk? Hur ska de kunna veta hur de ska behandla mig? Lite orosmoment det där!
Hur som helst så togs det även blodprover som de på Transplantationsmottagningen ville ha och jag har fått reda på att de var okej. 
En remiss är skriven för att jag ska göra ett så kallat dygns-ekg med bandspelare så det kan registrera mina extraslag. För när jag tog EKG på jourcentralen så uppförde sig hjärtat så fint så! Typiskt! 

Jag känner dock att nått inte stämmer i kroppen. Vad det är vet jag inte...och inte läkarna heller än. Vi kör med uteslutningsmetoden just nu. Kan det vara stress??
Värken har tilltagit också och jag går på morfin vissa dagar. Just nu så värker mina ben, mina höfter och min rygg så himla mycket att varje rörelse är smärtsam. Men envis som jag är så ska jag ju ändå göra en massa! Fast igår låg jag på soffan och tittade på när dottern dammsög hela nedervåningen. Övervåningen vet jag inte ens hur den ser ut...har inte varit där på ett tag. Mina ben gillar inte trappor och jag är rädd för att ramla.

Skolan börjar lida mot sitt slut och snart har vi sommaruppehåll. Vi har ett prov kvar, en gruppredovisning samt en praktisk dag. Sen går vi ut på fyra veckors praktik. Jag är livrädd för att inte orka med dessa fyra veckor på praktiken, men jag får sätta i min sista växel och hoppas på det bästa. 

Det bästa just nu är dock att solen och värmen har hittat hit! Mina lymfödemsben gillar dock inte värmen och börjar bråka lite mer då men det struntar jag i! Älskar sommaren!!🌞😎

Det var allt för idag! Önskar er alla en fin helg!😘


Pia

Kommentarer (33)

Välkommen våren....atcho!

Publicerad 2017-05-05 12:02:20 i Allmänt

Rinnande och kliande ögon, nysningar och pipande andning...ögondroppar, nässpray, allergitabletter och ökad dosering av astmamedicinerna. Ja nog är våren här!😃

Jag bara älskar våren trots att jag har en del besvär av den, men det bryr jag mig inte om. Förra helgen så var det en morgon jag kände att jag knappt orkade vakna till. Var så himla trött och jag sa till min man att jag inte förstod varför jag var så trött. Hans svar: "Är det så konstigt då när löven på träden poppar upp som popcorn!"😂 Nej, det var väl kanske inte så konstigt men jag förträngde väl det just då. Älskar ju som sagt våren!!

I tisdags var jag på kontroll hos min onkolog i Göteborg. Allt såg bra ut! Puh! Jag är lika nervös varje gång! Hon sa till mig att jag egentligen skulle skrivas över till mitt hemsjukhus men hon ville ha kvar mig där ett tag till "eftersom det varit så speciellt med dig". Here we go again! Hela mitt liv har det varit så att jag fått nån sjukdom som alla andra också kan få men det är alltid något "speciellt" som händer och jag blir ett special fall.
Jag har många gånger funderat på varför det är så? Varför kan inte jag få vara en normal patient nångång? Måste det alltid ske nått som gör att det blir lite speciellt med mig? Jag har dock lärt mig otroligt mycket på allt detta! Är många erfarenheter rikare och det kanske låter konstigt, men jag är tacksam för det!
Min onkolog skvallrade lite för mig och jag fick själv läsa i journalen om vad min kirurg hade skrivit efter undersökningarna av min ändtarm. Jag läste och läste en gång till och min onkolog berättade för mig vad som stod. Min tarm har läkt så bra och jag har inte fått några nervskador vid analöppningen! Alla värden låg på normal nivå och min kirurg såg inga problem med att lägga ner tarmen! Jag kommer alltså bli av med stomin!!😃 
Både jag och min onkolog var helt säkra på att jag har tryckkammarbehandlingen att tacka för att tarmen läkt så bra! Den har varit guld värd!❤
Jag är så tacksam för att jag har ett så himla bra läkarteam runt mig och för att jag fått den experthjälp jag behövt!

Min dotter var med mig till Göteborg i tisdags och vi passade på att gå och shoppa på Nordstan. Kan dock säga så här att jag var jättetrött efter resan och mina lymfödemsben gillade inte alls vår lilla shoppingrunda! Igår hade jag sån värk att varken morfin eller Alvedon hjälpte! Var lite besvärligt att sitta på lektionen och försöka koncentrera sig. 
Ibland så undrar jag om jag någonsin kommer slippa värken jag har i benen, höfterna och ryggen pga lymfödemet. Vissa dagar känns helt hopplösa medans andra känns okej.
Jag fick ju mina kompressionsstrumpbyxor för ca 2 veckor sen och när jag öppnade paketet så började jag asgarva! De ser ju inte så stora ut och jag funderade på hur i hela friden jag skulle få på mig dom!😂 Men det gick och jag var sjösvett efteråt!😂

Mina ljumskar håller ju på och vätskar som bara den pga lymfödemet och den här gången har det hållit på i 1 månad! Så jobbigt och det gör så himla ont! Huden blir ju väldigt skör och eftersom det har hållit på och vätskat så här av och till sen efter strålbehandlingen så har ju huden inte hunnit läka ordentligt. Så den är väldigt skör! Där stomipåsen går ner så blir det väldigt varmt också så i mitt magveck så blir huden också irriterad. Jag tvättar, smörjer och byter kompresser två gånger per dag men den här gången verkar det inte hjälpa vad jag än gör! Så frustrerande!!

När jag var i Göteborg i tisdags så träffade jag den sköterska som var min PAS (patientansvarig sköterska) när jag blev hjärttransplanterad för över 20 år sen. Vi har hållit kontakten i alla år och en vänskap har uppstått. Att hon är värmlänning från början gör ju saken bara bättre😉 Hon jobbar just nu som koordinator och jag gjorde en mini-intervju med henne angående just donation och transplantation. Denna mini-intervju kommer jag lägga upp på min blogg vid senare tillfälle. Så håll utkik!😊

Skolan går framåt i rasande fart och i slutet av maj ska vi ut på praktik igen. Det ska bli så kul. Jag ska vara på praktik inom LSS och det ska bli otroligt intressant och kul. Har aldrig jobbat inom det tidigare så jag ser verkligen fram emot. 

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning då jag ska på stan med mig  mor. 

Ha en fin helg!🌞🌿🌱🐝😃


Pia

Kommentarer (0)

När orken tryter...

Publicerad 2017-04-01 20:52:10 i Allmänt

Har en rätt så tuff dag idag. Egentligen har det varit rätt så tufft några veckor nu. Men idag brast något hos mig som fick mig att för en sekund att tänka att jag inte orkar mer. 

Lymfödemet har utökats och ligger även nu på ryggen. Benen har blivit större vid låren och det ligger en massa på rumpan och buken. Jag kan känna hur vätskan rör sig i benen och rumpan ibland, vilket är lite obehagligt. 
Det som är det värsta är att med ökat lymfödem kommer ökad värk. Jag har ju hela tiden mer eller mindre värk och det har varit något som jag fått acceptera och lära mig leva med. 
Den värken jag fått nu är dock mycket mycket värre. Jag som var så emot att ta morfin tabletter har under denna vecka varit tvungen att ta det vid några tillfällen för att överhuvudtaget orka med en dag i skolan. Värken försvinner inte helt med morfinet men den lindras. Kanske skulle jag behöva ta mer men jag vill inte det. Det känns som jag då låter lymfödemet och värken vinna. Tänker jag fel? Är jag för envis för mitt eget bästa? 
Idag när jag stod och skalade potatis så hade jag så ont att benen nästan vek sig på mig. Jag kunde ha bett min man göra det istället men vad gör jag...jo biter ihop och fortsätter envist att skala den jädra potatisen! Varför? Jo för klarar jag inte ens av att stå och skala några potatisar så känns det som om jag snart inte klarar av något. 
Jag har även tvättat och hängt tvätt idag. Enkla hushållssysslor kan man ju tycka men fy vad det tog på orken, och vad hände? Jo dessa hushållssysslor resulterade i att jag nu ligger i sängen då min kropp inte längre orkade.
Att jag aldrig lär mig att lyssna på min kropp och låta den vila när den behöver det! Blir så arg på mig själv. Samtidigt så är jag så frustrerad över lymfödemet och att jag inte kan göra något åt det. Visst kan jag påverka det genom att lindra det genom lymfmassage och att använda kompressionsstrumpor samt stretch övningar. Men oavsett vad jag än gör känns det som om det inte hjälper! Lymfödemet har ju bara ökat och det innebär ju att jag ökar i omfång och vikt. Jäkla ond cirkel alltså!
Jag gör djupandningsövningar varje morgon sittande på sängkanten innan jag går upp, jag använder kompressionsstrumpor varje dag, jag använder lymfapressen några ggr i veckan, jag gör strech övningar varje kväll jag går och lägger mig, jag försöker massera rumpa och rygg (min man hjälper mig att massera ryggen, lite svårt att göra det själv) varje dag...Vad mer kan jag göra?!? 
Jag skulle så gärna vilja gå ut på promenad men jag drar mig för att göra det då mina ben viker sig under mig helt oförberett ibland och så får jag sån himla värk i benen efteråt. 
Det känns just nu som om lymfödemet och värken berövar mig mitt välmående och mitt humör! Känner mig irriterad på allt och rynkan mellan ögonen blir bara djupare.
Mitt i allt detta så är det hur mycket som helst i skolan och vi har haft prov en gång i veckan de sista veckorna och på tisdag har vi prov igen. Det är väldigt intensivt men så himla kul! Min fatigue gör sig påmind ordentligt nu kan jag lova!😉 Inte nog med att fatiguen gör sig påmind så har allergierna börjat på riktigt. Älskar våren men ack vad besvärlig den kan vara. 

Har nu klagat en hel del känns det som och det är nog så att idag har min frustration tagit över. Detta är dock min vardag och jag brukar vara den som försöker hålla humöret uppe och göra det bästa av situationen, men inte idag! Idag tillåter jag mig själv att vara frustrerad, ledsen och arg. Imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag!👊
Hoppas på att jag under nästa vecka ska få mina kompressionsstrumpbyxor som går över magen och ryggen. Kanske kan de hjälpa så lymfödemet minskar. Håller tummarna!

Nu ska jag plugga lite innan jag tar kvällen!🤓📚

Ha det så gott och njut av våren!🌿🌞🌷

Pia


Kommentarer (0)

Jag fyller 20 år!!

Publicerad 2017-03-14 19:23:50 i Allmänt

Det är inte alla förunnat att ha två födelsedagar! Men jag har det😃 Min riktiga ålder är 44 år men under denna vecka fyller mitt hjärta och jag 20 år!❤🎉 

Kan inte låta bli att bli lite känslosam när jag nu sitter och skriver. 
Det känns så ofattbart att det gått hela 20 år från den dagen som gav mig livet tillbaka, som gav mig möjlighet att fortsätta vara mamma till min då 4 månaders bebis, att få uppleva hennes uppväxt och stora händelser i livet, att få leva och växa som ett par med min man, få tillbringa tid med nära och kära, att få jobba och nu utbilda mig på nytt!❤❤❤
Att få uppleva alla de där vardagliga grå sakerna som många tar för givna är för mig många gånger stora.
Livet som transplanterad har inte varit lätt många gånger och det har kantats med olika sjukdomar, men jag har klarat av även dessa skitsjukdomar som jag drabbats av👊💪

Vem har jag då att tacka för att jag fått uppleva 20 år extra av livet? Jo, min donator! Det finns inte tillräckligt med ord som kan beskriva den otroliga tacksamhet som jag känner! Tack, tack, tusen gånger TACK! Tack för att du eller dina anhöriga tog beslutet om att donera dina organ när du själv inte längre kunde nyttja dom!❤❤❤
Tack även till alla mina läkare och sköterskor på transplantation samt min kirurg för hans skicklighet och kunnighet! Utan er hade jag heller inte suttit här idag! 

Vad är då min hemlighet till att jag fått leva så länge? Turen har nog en del i det, mina läkare och sköterskor som tar väl hand om mig, mina mediciner som håller avstötningar borta, min envishet samt en gnutta värmländsk lojhet "det ordnar sig"😉
Man kan inte gå och vara rädd för saker och ting eller vara FÖR försiktig. Det skapar bara en massa oro och ångest.
Jag har levt ett väldigt normalt liv. Det jag varit noga med är att ta mina mediciner, inte äta grapefrukt samt vara försiktig ute i solen genom att smörja in mig eller hålla mig i skuggan ☺ Jag äter inte lösgodis när det är magsjuketider eller influensa tider, jag äter heller inget från affärernas självplocksbufféer, annars äter jag allt som jag gillar.
När man väl fått en andra chans till livet så måste man våga LEVA!❤

Som "födelsedagspresent" från er alla vill jag att ni tänker över hur ni vill göra med era organ när ni dör. Gör er vilja känd för anhöriga, anmäl er vilja till donationsregistret eller skaffa digitalt donationskort (MOD).

Grattis till mig och mitt hjärta på 20 års dagen (som inträffar någon gång under denna vecka)!🍾🎉🎂💐

(Skriver inte ut datum på bloggen med hänsyn till min donators anhöriga...om de nu mot förmodan skulle råka se detta)

Pia


Kommentarer (0)

Världsdagen för lymfödem.

Publicerad 2017-03-06 16:20:39 i Allmänt

Idag uppmärksammas lymfödem världen över....det är Världsdagen för lymfödem. Detta för att sprida kunskap om lymfödem, lipödem samt dercum. 

Kunskapen om lymfödem och behandling för det är knapphändig. 
Det är viktigt att framförallt de som jobbar inom vården får bättre kunskap och att man snabbt kan få den vården man behöver.

Att leva med lymfödem är ett rent helvete vissa dagar. Benen svullnar, de värker, domnar samt smärtar. Vissa dagar känns det som om de inte kommer bära mig då benen bara helt plötsligt kan vika sig under mig...helt utan förvarning. Benen känns tunga och jag stapplar fram. Detta har gjort att jag går lite konstigt och ryggen tar stryk. 
Jag har värk varje dag, mer eller mindre. Jag kan inte, som det är just nu, gå fort, jag kan inte ta mina promenader som jag älskade att ta. Jag har helt enkelt fått anpassa det jag gör efter hur mina ben mår just den dagen.
Jag klarar fortfarande att göra nästan allt (förutom mina promenader) som jag gjorde förr men det tar lite längre tid. Att ta mig från punkt A till punkt B kanske tar någon sekund längre än för en frisk person, men vad gör det? Jag tar mig ju fram! 
Jag tror att detta med lymfödem är något som människor inte riktigt kan få grepp om ifall de inte drabbats av det själv eller har någon anhörig som drabbats av det. Förståelsen för hur det är att leva med lymfödem är väldigt dålig. Att "normala" människor inte vet och kan så mycket om det är en sak, men att de inom vården inte kan och vet är katastrofalt enligt mig. 
Lymfödem är en mycket vanlig biverkning efter operation och strålning mot cancer. Cancer vet ju alla vad det är och hur det kan behandlas. Det vanliga man hör folk säga när någon haft cancer är att en biverkning av behandlingen är att de tappar håret. Ja det är ju helt rätt men det är långt ifrån det enda. 
Något annat jag får frågan om är om jag inte kan ta vätskedrivande mot vätskan i benen...svaret är NEJ! Vätskedrivande hjälper inte mot lymfvätska. Det hade ju varit väldigt enkelt om det gjorde det, men tyvärr så är det inte så. 
Det som hjälper är lymfmassage, kompressionsstrumpor, stretch övningar som öppnar upp passagen, djupandning samt viss träning. 

Jag har försökt anpassa min vardag så gott jag kunnat och jag gör allt för att underlätta tillvaron med lymfödemet. Min lymfterapeut undrade om jag tog mig några pauser per dag och lade upp benen högt. Nja...Blev mitt svar då. Nu har jag verkligen försökt att göra det och det underlättar en hel del faktiskt. Men vissa dagar finns det inte möjlighet för dessa pauser och då vet jag att nästa dag kommer att bli en dålig "bendag".

Kan berätta en sak som hände för någon vecka sen. Min man och jag var till en sporthall för att titta på innebandy. För att komma till hallen måste man gå uppför trappor. Jag hade en ganska dålig "bendag" och min man undrade om jag inte skulle ta hissen upp. Han fick sig ett fräsande svar av mig att "så långe jag kan gå uppför trappor så tänker jag göra det". Stackarn...han ville bara väl! Men va sur jag blev!! Visst är det jobbigt vissa dagar att gå i trappor men så länge jag kan göra det så tänker jag inte använda hissen!!
Kan vara så att jag ibland är lite för envis för mitt bästa men det har även tagit mig långt!!

Vill ni veta mer om lymfödem gå in på www.svenskaodemforbundet.se.

Ha en fin måndag!!

Pia

Kommentarer (0)

Frustration på hög nivå!

Publicerad 2017-02-22 09:27:33 i Allmänt

Detta skulle varit min andra praktikvecka på ett särskilt boende. Skulle "jobbat" måndag, onsdag och torsdag enligt schema. Men här ligger jag på värmedynan och ryggen insmord med linement! 

Hade en liten sträckning i ryggen som jag ådrog mig i början av januari. Den verkade ha läkt ut men nej, den återkom och denna gången var det sju resor värre!
I måndags kunde jag knappt ta mig mellan sovrummet och toaletten. Igår orkade jag gå runt lite här hemma men gick sakta som en sengångare!
I måndags samt i natt fick jag lov att ta en morfintablett för att värken och smärtan var så hemsk. 
Det var många år sen jag hade så här ont i ryggen. 
Jag försöker dock få ryggen till att bli bättre med konstens alla regler. Jag ligger på spikmatta och värmedynan, smörjer in ryggen med linement och får lite massage av min man.
Det känns så frustrerande att inte kunna göra något och jag tycker det är synd att det blev så här nu när jag är på praktik. Känns dock lite typiskt att det händer just nu...
Hoppas med hela mitt hjärta att det ger med sig och att ryggen är bättre till veckan så jag kan fortsätta min praktik. 
Under tiden ryggen läker så läser jag i en bok jag fick låna med från den avdelning jag har praktik på. Någon nytta får man väl försöka dra av att man blir liggande så här!
För övrigt kan jag berätta att jag stortrivs på min praktikplats och personalen där är helt underbar. De gör ett fantastiskt jobb och besitter ett tålamod som inte är av denna värld❤
Under min första vecka så observerade jag mycket och studerade deras arbetssätt samt hur de hanterade olika situationer. 
Jag har aldrig tidigare jobbat på ett särskilt boende och inte heller med personer med demens. Tycker jag lärt mig mycket och jag har ställt en massa frågor om arbetet med personer med demens. Vill ju lära mig så mycket som möjligt under min praktik. Arbetet för övrigt skiljer sig inte jättemycket från arbetet inom hemtjänsten, där jag jobbat under några år när jag var yngre. Det är dessa morgonrutiner med hjälp upp ur sängen, hygien, påklädning, det är hjälp på toaletten under dagen, städning av rummen, tvättning och ev hjälp vid måltider. Vissa behöver mer hjälp än andra. Det som blir annorlunda i dessa rutiner är att man kanske får gå andra vägar för att nå de mål man har under en dag. Att få de boendes behov tillgodosedda beroende på dagsform på de boende. 
Det är inget lätt jobb de har och att jobba med personer med demens kan säkert vara påfrestande många gånger. Jag beundrar personalen enormt mycket! Den kunskap de besitter och som jag får ta del av är guld värt!
Längtar tillbaka så otroligt mycket nu och det gör att frustrationen blir ännu högre!!
Men det är bara att hålla tummarna för att min rygg blir bra tills på måndag!!☺

Vaknade till snöfall idag också. Passar väl bra nu när det är sportlov nästa vecka för skolbarnen. Bara att hoppas snön ligger kvar så länge.

Ha det så bra tills nästa gång!☺


Pia 

Kommentarer (0)

Kroppen hänger inte med knoppen!

Publicerad 2017-01-30 21:33:47 i Allmänt

Ja då påbörjades min fjärde vecka i skolan. Det är intensivt men otroligt kul! På eftermiddagarna när jag kommer hem är jag helt slut. Jag somnar ofta på soffan efter maten i sisådär 20 min. Sen brukar jag ha ork till lite sysslor och till läxor. 

Dessvärre så har de sista veckorna kantats av förkylning vilket gör att jag blir mer sliten. Och som grädde på moset så började mina lymfödemsben krångla i fredags och det har bara eskalerat.
Mina ben värker varje dag, mer eller mindre, men de senaste dagarna har det varit fruktansvärt jobbigt. De känns tunga, de värker och gör ont. Varje steg gör riktigt ont och de viker sig under mig. Detta gör mig ännu mer trött och det gör att pluggandet blir lite lidande. Jag orkar inte läsa så mycket på em/kvällen just nu. Än så länge hänger jag med på lektionerna och jag hoppas att det håller i sig!
Det jag bekymrar mig över är praktiken som börjar om 2 veckor. Jag ska i fyra veckor följa min handledares schema o jobba heltid på ett äldreboende. 
Vad gör jag om benen börjar krångla så här då?!? Tänk om jag inte orkar! Vad gör jag då? Det är skillnad på att sitta i skolan på lektioner och att jobba på praktiken. 
Jag läser ju inte vård och omsorg för att jobba på ett boende sen utan för att kunna jobba med aktiviteter för de boende. Det blir inte vård på samma sätt och inte lika tungt.

Jag upplever också att folk har svårt att förstå hur ont jag har och hur mycket energi och vilja det krävs att ta sig fram dessa riktigt jobbiga dagar. Att stå upp och laga mat kan vara extremt kämpigt. 
Men jag gör det ändå. Jag blir så himla envis och ska göra, ska ta mig fram oavsett hur ont det än gör och hur sakta det än går! Kanske inte alltid det bästa beslutet...men det är det där "jävlar anammat" som kickar in o då finns det inget som stoppar mig! 👊 
Men mitt sociala liv tar stryk av detta. Min trötthet gör att jag inte orkar så mycket mer än att gå i skola och sen hem och laga mat m.m. Tack o lov så behöver jag inte göra allt här hemma själv. Har ju en gubbe o en dotter som hjälper till.
Så förlåt mina vänner...jag har inte glömt bort er!❤ 

På torsdag ska jag till Uddevalla sjukhus för en sista undersökning som avgör om de kan lägga ner stomin. Är lite lätt nervös över denna undersökning och oroar mig för att det ska göra ont. Det är känsligt och kopplat till minnen av extrem smärta. Men undersökningen måste göras...

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning för natten och gå och lägga mig. Orkar inte vara uppe längre....ändå har jag sovit i två omgångar idag efter skolan. Ska försöka plugga lite också innan jag somnar... 

Livet är inte alltid lätt men det är ändå så härligt att LEVA! 

Ha det så gott!😘


Pia

Kommentarer (1)

20-års kontroll

Publicerad 2017-01-14 11:26:06 i Allmänt

Ligger nu hemma i min säng och vilar upp mig efter 3 dagar i Göteborg. Gjorde min 20-års kontroll på Transplantation 2 månader tidigare än vanligt. Detta för att mitt blodtryck gick upp väldigt i höstas samt att min hjärtläkare här "hemma" tyckte sig se några förändringar på hjärtat när ultraljudet togs. 

Därför fick jag göra några undersökningar som jag egentligen inte gör längre och det är hjärtkatetrisering, biopsi på hjärtat samt kranskärlsröntgen. 
Hjärtkatetrisering och kranskärlsröntgen har jag inte gjort på 15 år! Biopsier gjordes för 2,5 år sen då jag bytte ut en medicin. När de gör hjärtkatetrisering och tar biopsier så sticker dom i ett kärl vid halsen och går ner till hjärtat med katertrar. Att bli stucken vid halsen är bland det värsta jag vet! Tycker det är så obehagligt och när de bedövar så tycker jag att det gör ont! Jag är alltid så nervös innan de kommer in i kärlet att jag spänner hela kroppen. De får ge mig stesolid varje gång! Den här gången fick de även ge mig morfin...
När jag gjorde kranskärlsröntgen för 15 år sen så gjordes den via ljumsken. Man fick då ligga stilla efteråt med ett tryck på ljumsken i 4-5 timmar. Nuförtiden så gör de den via armen (i vissa fall via ljumsken om det är svårt att sticka via armen). Läkaren som gjorde ingreppet var väldigt snabb och effektiv, det var över på ett litet kick. Tyckte dock att det var bland det obehagligaste ingrepp jag gjort. Självklart så gjorde det ont när han bedövade på handleden....man är ju ganska känslig där! Sen kände jag när han gick upp med katetern via armen. Det gjorde inte ont men jag kunde känna hur det rörde sig inuti min arm. 
Fördelen med att bli stucken i artären på armen är ju att jag slapp ligga stilla i 4-5 timmar. Jag fick vara uppe och gå och gå på toaletten istället för att kissa på bäcken. Hade ju såklart ett tryck på handleden som de släppte ut luft ifrån med jämna mellanrum. Jag var jättenojig över att det skulle börja blöda igen. Börjar det blöda igen så får de börja om från början med trycket....det hade blivit en lång natt! Vi kom tillbaka till hotellet kl. 22.30! Måste säga att det var tur min man var med annars hade det varit en ännu mer långtråkig kväll och jag hade haft fullt sjå med att lösa allt själv då jag inte fick använda handen/armen. Jag får dock inte lyfta nått tyngre än en kaffekopp på några dagar till. Detta för att det ska läka så bra som möjligt. Jag kan säga att det är en utmaning att komma ihåg det så därför lindade ssk ett litet bandage runt handleden som en liten påminnelse 😁 
Jag är nu fortfarande lite svullen, öm och full i blåmärken efter undersökningarna.
Alla resultat visade sig vara bra! Inget fel på detta hjärtat inte!😀👍 Det kändes toppen! 
Blev kallad "krutgumma" av läkaren, ssk och en fd koordinator 😂 
Nu ska jag ner i juni igen och göra en ny biopsi. Detta för att läkaren vill sätta ut kortisonet. Blev av med kortisonet första gången 2003 och fick börja med det igen när medicinerna byttes ut 2014 i samband med att jag fick cancer. Så nu har jag käkat kortison i 2,5 år. Vore skönt om det funkar att sluta med det igen. 
När jag var på lab och gjorde hjärtkatetriseringen och biopsin så var det en gammal bekant med. En läkare jag inte träffat på många många år. Var väldigt kul att träffa honom och jag tror att han tyckte det var kul att träffa mig också. Han var ju med från början när jag fick mitt hjärta för snart 20 år sen. 
Även på mottagningen igår fick jag träffa en läkare som varit med från nästan början. Honom har jag dock träffat någongång under årens lopp. Det som händer när man blir transplanterad är att man blir som en liten familj och läkare samt ssk kommer att bli oss väldigt nära. En av ssk på mottagningen har följt mig sen jag kom till Sahlgrenska 1997. Hon jobbade nätter på avdelningen då och känner mig nog bäst av dom alla (förutom en annan sak som nu jobbar med annat på sjukhuset). Henne har jag meddelat att hon inte får sluta förrän jag dör!😉 Det är skönt att ha någon som känner till mig. Det är en trygghet. Inget emot de nya som kommer, de är jättebra de också såklart!☺

Nu är det dags att ta tag i vardagen igen. Måste sätta mig med några frågor som jag måste lämna in till lärarna då jag var borta från skolan dessa dagar jag var på årskontroll. 
På måndag är det dags för skola igen!😀

Ha en fortsatt fin helg!😘


Pia
  

Kommentarer (0)

Hej då 2016, hej 2017!

Publicerad 2017-01-07 12:01:42 i Allmänt

Det är bara att konstatera att åren går fort! 

2016 var ett bra år trots att jag fortfarande inte helt återhämtat mig efter cancern och behandlingen. 
Året började bra. Jag mådde hyfsat och kunde vara ute på promenader och jag började känna mig så pass frisk att jag ville känna på arbetslivet. Under våren började jag hos en coach på Arbetslivsresurs via Arbetsförmedlingen och gick även på några kurser som ingick. Jag började arbetsträna i början av juni och allt kändes toppen. 
Sen började lymfödemet bli värre. Vissa dagar fick jag gå med kryckor då jag var rädd att benen skulle vika sig under mig och jag skulle stå på näsan. 
Mitt blodtryck gick upp och jag fick två nya mediciner förutom den jag redan hade. Varför blodtrycket gick upp vet vi inte orsaken till men med hjälp av medicinerna så gick det ner till ett normalt tryck.
I slutet av november så åkte jag på rehabilitering för lymfödemet till Mösseberg i Falköping. Där fick jag behandling, träning, föreläsningar och må gott på alla sätt och vis. Tyvärr så fick jag inte vara där tiden ut då rosfebern kryddat med blodförgiftning kom på besök!
Blev inlagd på sjukhus i en vecka.
Det som är positivt är att jag låg på sjukhus BARA en vecka 2016. En klar förbättring från 2015!😉😀
Avslutade året med hosta och förkylning. Är fortfarande lite småförkyld men är mycket piggare. 

2017 börjar med vätskande ljumskar och det gör så himla ont! Känns som om någon skrapat upp ljumskarna med sandpapper!😣 Varför vätskar det i mina ljumskar? Jo pga lymfödemet. Det läcker genom huden. 
Lymfödemet är lite spännande...upptäcker nya saker med tiden. Häromdagen var det 14 minusgrader ute och jag under dagen var jag ute på lite ärenden. När jag kom hem så började det helt plötsligt värka i benen. Så kyla är inte något som lymfödemet verkar gilla😏

Den1/1-17 tog 2,5 års sjukskrivning slut och på måndag börjar jag utbildningen! Ska jag vara ärlig så börjar jag bli lite nervös. Inte så mycket för själva utbildningen utan för hur jag ska klara av heltidsstudier. Kanske lite dumdristigt av mig att gå från heltidssjukskriven till heltidsstudier, men jag vill ändå göra ett försök. 
Mitt uppe i skolstarten så ska jag på 20-års kontroll på Transplantation. Hela tre dagar ska jag vara där och det ska göras lite mer undersökningar än vanligt. Min man följer tack och lov med! 
I början av februari ska jag på en undersökning till av tarmen. En sista undersökning inför en eventuell nedläggning av stomin. Det är då jag får reda på om jag kommer att få ha stomin resten av mitt liv eller inte. Mig spelar det ingen roll vilket det blir, bara jag får veta. 

Det jag fokuserar mest på nu är att hålla mig så frisk som möjligt och på mina studier. Det och familjen är viktigast för mig nu. Orken för något annat finns inte just nu men jag hoppas på att jag återfår en del av den styrkan jag hade förr under detta nya år!

God fortsättning på det nya året!😀🎉🍾


Pia 


Kommentarer (0)

Funderingar...

Publicerad 2016-12-20 10:06:04 i Allmänt

Då var vi inne i julveckan och den berömda julstressen gör sig lite påmind.

Har varit sjuk sen förra veckan. Hostan verkar inte vilja försvinna. Kroppen är helt matt och vila är det som fått vara prioritet ett just nu.
Även min mamma har varit sjuk. Först fick hon bältros och nu början till lunginflammation. Min mamma är sjuk i lungfibros och när hon får infektioner i luftvägar och lungor får hon det extra jobbigt. Hon hostar mest hela tiden och det har tagit på hennes ork. Min mamma är 82 år gammal och har varit annars väldigt pigg. Det har varit svårt för henne att acceptera att hon inte orkar som förr då hon alltid varit den som har "eld i baken". Att vila sig frisk och få tillbaka orken tar tid när man blir äldre och dessutom har en sjukdom som min mamma har. 
Jag är dock likadan! Min mamma konstaterade häromdagen att vi två är urkassa på att vila och ta det lugnt. Kan vi bara vara på benen så gör vi saker tills vi nästan stupar. Varför är det så svårt att vila när man inte mår bra? Vi båda har den där rastlösa genen...att sitta still är inte vår grej. Men ibland måste man bara inse att det är det enda rätta för att man ska återfå krafterna och för att bli helt friska. 
Så i år blir det inget julbak med dessa finska delikatesser som vi brukar ha till jul. Orken finns helt enkelt inte. Men kålrotslåda och morotslåda kommer vi göra! DET kan vi inte vara utan! 😀 

Jag känner att jag måste vila upp mig nu efter rosfebern och denna hosta/förkylning jag har nu, för att kroppen ska kunna återfå styrka. Styrka att orka umgås med familj och vänner under julen, styrka att klara av alla vardagsbestyr och styrka för att orka börja plugga! 
Min största rädsla just nu är att jag inte ska orka med fysiskt att gå i skolan. Jag har varit sjukskriven i 2,5 år snart och att då börja studera på heltid blir en omställning. Rent mentalt kommer det inte vara några problem! Min hjärna är extremt understimulerad och behöver få arbeta ordentligt! Men kommer min kropp att orka detta? Ja den som lever får se! Jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att klara av detta. 
Ironin i det hela är väl att jag ska plugga vård och omsorg! 😁 Jag har ju lite erfarenhet från vården, så att säga😉 Men det är även tack vare de erfarenheter jag har som jag vågade söka till utbildningen. 
Intresset för vården och omsorgen har ju alltid funnits hos mig. Sen att jag fått mina erfarenheter på grund av att jag själv varit mycket sjuk är väl lite beklagligt. Dock vill jag se dessa erfarenheter som positiva. Framför allt när jag nu ska läsa vård och omsorg. Jag vet vad det handlar om....men jag kan inte allt!! 
Häromdagen köpte jag de flesta av böckerna till utbildningen. Jag började bläddra lite i böckerna och började läsa i en av böckerna som vi ska ha nu i början. Kan säga så här...min understimulerade hjärna tyckte det var jättekul och jag har nu snart läst ut den boken!😂 
Låter det som att jag ser fram emot att börja plugga? 😊
Jag hoppas med hela mitt hjärta att detta ska gå vägen och att jag sen efter utbildningen kan få börja jobba. Att jag ska kunna återgå till en någorlunda normal tillvaro och vardag. Känna att jag tillför något och att få känna tillhörighet. Att inte vara den där som är sjukskriven hela tiden. För när man går sjukskriven, så kan i alla fall jag känna en stress av att få återgå till arbetslivet. Detta trots att jag VET hur viktigt det är få återhämtning efter sjukdom och att det kan ta tid. Jag har förståelsen men stressen infinner sig ändå. Varför är det så? 
Jag har blivit mycket bättre på att ta en dag i taget och ta dagen som den kommer. Mycket på grund av att kroppen inte gett mig nått val. Den strejkar! Det finns dagar då jag knappt tagit mig upp ur sängen då benen bara inte vill fungera som de ska. Jag har fått hålla mig i väggarna för att ta mig ut till köket. Att "springa snabbt på toa" när man är superkissnödig har varit, och är fortfarande vissa dagar, en utmaning. Kan säga att jag blivit expert på knipövningar!😂 
Min envishet har hjälpt mig mycket genom åren och jag tror att det är tack vare den jag fortfarande är vid liv. Jag kunde lika gärna ha gett upp flera gånger om när jag varit som mest sjuk men det har aldrig varit ett alternativ för mig. Kämpa på, är det som gäller och göra det bästa av situationen!

Nu vill jag önska alla en fridfull och lugn jul!🎄Ta er tid för återhämtning!❤


Pia 

Kommentarer (0)

Julstök...

Publicerad 2016-12-08 12:24:18 i Allmänt

Ja då var jag hemma från sjukhuset. Kom hem på måndag kväll. 

Att få komma hem till familjen kändes otroligt skönt! ❤

På tisdagen drog jag igång med julstöket. Bytte gardiner i köksfönstret och pyntade lite runt om i huset. Kände dock på kvällen att jag var ganska sliten...rosfebern tog hårt på kroppen den här gången. 
Onsdagen fick bli en vilodag. Fast på kvällen klädde vi granen men då hjälptes vi åt alla tre😊

Att få greja hemma och fixa jul här hemma är för mig nått som är väldigt viktigt. När vår dotter var liten så bakade jag mycket mer och vi pysslade en hel del. Idag bakar hon och fixar själv...inte mycket mamma behöver hjälpa till med😊 Hon är helt tokig i julen och älskar att greja och pyssla. Hon går verkligen "all in" när det gäller julen☺ 
Idag ska vi försöka få ihop pepparkakshusen och dekorera dom.
Får se om vi får ihop en pepparkaksby😉

Nu hoppas jag att jag får vara frisk över julen och hela nästa år också för den delen! Är så nervös över att det ska gå åt skogen när jag nu ska börja plugga.
Håll tummarna för att jag får vara frisk 2017!!

Ha det så gott!


Pia

Kommentarer (0)

Rosfeber nr 4

Publicerad 2016-12-02 06:35:08 i Allmänt

Ja ni....det där med att det inte alltid blir som man tänkt sig, ja det stämmer väl in ganska bra just nu. Fast oftast så blir det inte som man tänkt sig...utan man får ta saker som de kommer.
Jag mådde gott på Mösseberg i Falköping med all behandling, träning, föreläsningar, god mat och nya fantastiska vänner. Så i måndags kväll upptäcker jag efter middagen att jag är öm på höger vad. Jag ser efter och ser en röd svullen och värmeökad fläck. Jag ringer på undersköterskan som kommer och tittar på den också och vi ritar runt fläcken för att se om den sprider sig utanför linjerna. Natten går ganska bra ändå men jag är öm i benet. På tisdag morgon går jag upp som vanligt och går ner till matsalen och äter frukost. Efter frukost går jag tillbaka till rummet då undersköterskan sa att sjuksköterskan skulle få kolla på det när hon kom. Jag lade mig i sängen och somnade. När jag vaknar mår jag inte riktigt bra så jag ringer på undersköterskan igen och både hon och sjuksköterskan kommer till mig. Jag förklarar att jag mår lite illa och känner mig konstig....någon minut senare kräks jag och börjar frossa. Fläcken på benet har blivit större och jag säger att jag har säkert fått rosfeber igen. De ringer efter ambulans som kör mig till Kärnsjukhuset i Skövde (KSS). Det, för mig, är ju på helt fel sida av Vänern! Men de tar god hand om mig där. De sätter in vätskedropp och ger mig febernedsättande intravenöst. Mitt blodtryck var väldigt lågt när jag kom in (85/60) så därför fortsatte de ge mig 4 eller 5 påsar med vätska! De tar en massa odlingar och prover sen ger det mig antibiotika. Jag blir inlagd på infektionsavdelningen och blir kvar där två nätter. Mina saker, som fortfarande var kvar på Mösseberg, levererades till mig dagen efter jag kom till KSS.
Igår fick jag komma till mitt hemsjukhus, NÄL. Det kändes skönt att få komma till något man kände igen och som var närmare hem.
Benet har blivit bättre och rodnaderna mindre ilskna. Den här gången är jag fläckig över hela benet och man ser tydligt hur fläckarna dykt upp utefter lymfbanan.
Ja, så här är jag nu. De har varit inne och väckt mig för andra gången nu så jag tänkte jag får väl passa på att blogga när jag ändå är vaken.
Nu får vi se hur länge de vill ha mig här. Det beror ju helt på hur länge de ska ge mig antibiotika intravenöst. Men måste säga att jag längtar hem nu...tur att min man kommer hit idag!
För övrigt så måste jag säga att vistelsen på Mösseberg var fantastisk och jag hoppas jag får möjlighet att åka dit någon mer gång.

Nu är det nya tag som gäller för typ åttahundraelfte gången och hoppas på att få vara frisk ett tag. Ska ju börja plugga 9 januari så jag har inte tid att vara sjuk! 😉😊

Ha en fin december kära ni med allt vad det innebär! 🎅☃🎄🎁❄🎉


Pia

Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela