mittlivsomtransplanterad

Tack vare en av mina bästa väninnor hade jag möjligheten och äran att få följa med på en musikal igår❤ Tror få förstår hur mycket det betydde för mig. Jag fick njuta av sällskapet av min väninna och en helt underbar musikal!😃 Enda ställena jag besökt under min sjukskrivning är olika vårdinrättningar, mataffären och sporthallar (min man är innebandytränare och då måste ju jag sitta i publiken som stöttning😉). Övrig tid är jag hemma där jag utför olika hushållssysslor (när jag orkar) och vilar. 

Dagen efter jag varit iväg på innebandymatch eller ,som igår, på musikal så är jag helt slut. Vaknade kl 04:00 i natt av att jag hade värk från höfterna ända ner till tårna!😣 Idag har jag värk, är öm och stel, min tinnitus är väldigt högljudd, jag är trött, min hjärna är trött och jag känner mig nästan bakfull! Och jag drack inte en droppe alkohol igår!😂 

Så för att fungera något så när idag så får det bli en dag med morfin. Men gårdagen var så mycket värd för mig så jag tar denna "värk-från-helvetet-dag". Och jag skulle göra om det alla dagar i veckan!!

Jag är så tacksam för gårdagen att det finns inte nog med ord att beskriva min tacksamhet!❤

Många lever med värk, fatigue, utbrändhet m.m. och dessa människor, inklusive jag, får många gånger höra oförstående klyschor som t.ex. "Du ser ju så pigg och fräsch ut" eller "Du ser ju inte sjuk ut". Dessa meningar är väl säkert många gånger sagda av välmening men ibland undrar man varför folk säger sånt. All sjukdom syns inte. En person som lider av kronisk värk kan ha ondare än en person som brutit benet, men folk sympatiserar med den som brutit benet för det syns ju. Att ha kronisk värk tar så mycket av ens energi och tålamodet är inte alltid det bästa, men i alla fall jag försöker göra det bästa av situationen. Vissa dagar kommer jag inte utanför dörren hemma utan ligger på soffan för det är allt jag orkar göra. Andra dagar orkar jag göra mer. Vet jag i förväg att jag ska göra något, som t.ex. gå på musikal, så förbereder jag mig inför det. Jag vilar mycket flera dagar i förväg och gör inga tyngre hushållssysslor utan lagar i stort sett bara mat. Jag tar morfin i förebyggande syfte så jag orkar med det som jag ska göra. 

Så ser mitt liv ut nu och jag tror inte det kommer ändra sig så himla mycket pga lymfödemet. Jag kan bli något bättre i perioder men jag blir ju aldrig av med det då det är kroniskt. Så denna oförståelse från människor man möter är påfrestande och jag måste erkänna att jag har faktiskt ibland blivit lite lätt irriterad när jag pratat med en del människor. Möter folk mig på "fel" dag kan jag lätt bli lite ironisk och sarkastisk när de kläcker ur sig oförstående babbel. Är det totalt okända människor så är det ju en annan sak, då är det ju inte så lätt för dem att veta vad jag gått genom. Det är dessvärre människor som jag är bekant med och som vet vad jag gått genom som ofta kläcker ur sig dessa "grodor". De borde väl, anser jag, kunna räkna ut ett och annat. Jag är faktiskt inte sjukskriven för skojs skull utan det finns faktiskt en anledning. De som känner mig vet att jag helst av allt skulle vilja avsluta min utbildning och börja jobba, men som det känns nu så är jag osäker på om jag kommer fixa det inom den närmsta framtid. Att känna så och veta med sig att kroppen orkar inte, är frustrerande och jag blir nästan deprimerad pga det. 

Jag har alltid känt en inre stress när jag gått sjukskriven för jag känner mig så värdelös på något sätt. Kan jag inte jobba så bidrar jag inte med något vettigt och är en belastning för samhället och min familj. Det är egentligen ganska sorgligt att jag känner så men det är så jag funkar. Jag skulle ju aldrig känna så om t.ex. min man var den som gick sjukskriven. Men om mig själv kan jag känna så. Märkligt!🤔 Detta gör ju att jag försöker skynda på kroppen att bli frisk och går för fort fram. Jag fortsätter att försöka jobba eller plugga trots att kroppen skriker STOPP! Resultatet blir att jag blir ännu mer sjuk och återhämtningen tar mycket längre tid. Så varför utsätter jag mig för det då och varför tycker och tänker jag som jag gör? Kanske är det för att jag är uppfostrad på det viset att man ska göra rätt för sig och jobba hårt. Kanske är det viljan att få vara normal och ha ett normalt liv. Kanske är det för att jag alltid hamnat utanför sociala sammanhang så fort jag varit sjukskriven. Det är tufft för en person som mig som är så himla social! Jag har tyvärr förlorat många vänner under åren. Varför vet jag inte. Jag har många bekanta men bara några få vänner. Sen har jag ju min familj så klart!❤

Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta rätta svaret till varför jag har sån ångest över att vara sjukskriven, utan får bara acceptera dessa känslor och den inre stress jag känner.

Jag tror dessvärre att jag inte är ensam om att känna så här. Vi är nog många som ständigt har dåligt samvete för att man går sjukskriven. 

Jag vet heller inte om jag kommer att återfå den ork jag hade innan sommaren eller den ork jag hade innan cancern. 

Just nu så får jag jobba med att acceptera livet som den är nu. Ta en dag i taget och ta dagen som den kommer.

Jag försöker varje dag att ändå vara positiv för det mår jag bäst av. Jag går inte och gräver ner mig i alla dessa känslor utan försöker alltid göra det bästa av situationen. Det kan ju låta av det jag skrivit idag att jag går och ältar och tycker synd om mig själv, men det är det sista jag gör. Jag ville bara belysa min verklighet. Däremot så definierar inte min verklighet mig! Jag är inte min sjukdom, jag är Pia☺ Jag sticker dock inte under stolen med att vissa dagar är jättejobbiga, men då får man ta dagen som den kommer och, som sagt, gör det bästa av situationen.

Nu ska jag försöka få på mig lite kläder (har fortfarande pyjamas på mig😂) och sen dammsuga lite i sovrummet. Blir nog inte mer än så gjort idag😉😊

Ha det så bra och var rädda om er nu när julstressen drar igång!❤

Pia❤