Gästbloggning av dotter.
Så, hur är det att ha en hjärttransplanterad mamma? Kort och gott skulle jag svara: "Precis som att ha vilken mamma som helst, inget annorlunda". Nu väljer jag att förklara mitt svar.
Jag minns ingenting från tiden då mamma blev hjärttransplanterad då jag bara va 4 månader. Det första jag minns från mammas sjukdomshistoria är när hon fick lunginflammationen. Dock är det svaga minnen jag har. Jag kommer ihåg att jag prata med mamma i telefon och fråga när hon skulle komma hem och jag minns att mamma inte var hemma på ett tag. Det starkaste minnet jag har från denna tid är när hon kom hem. De sa inget om att hon skulle komma hem utan jag och pappa var i lekparken och plötsligt kommer en taxi, pappa säger: "Ser du vem som kommer där?" Jag funderade länge och tänkte att de nog inte var mamma för hon skulle inte komma hem än, men så såg jag att de faktiskt va mamma och jag kommer ihåg hur jag sprang fram till henne och krama henne.
Efter denna tid så var mamma som vilken mamma som helst, hon städa och laga mat, körde och hämta från skolan, körde mig till träningar, var med på drilltävlingar i hela Sverige och ja, allt annat som föräldrar gör. Det som varit avvikande från en "normal" vardag är när hon är på årskontroller i Göteborg en gång om året i två dagar men det är inget jag tänker på som något negativt eller konstigt utan det är så det är och alltid har varit, de kollar så att mamma är frisk.
En del av hela sjukdomshistorian jag minns väl är när mamma för två år sedan fick cancer. Något jag trodde skulle vara lätt löst eftersom de var utvändigt, jag tänkte att de skulle operera bort de så va allt löst. Så blev de ju inte, istället blev det en mardröm för mamma. De va tufft att hon låg på sjukhus så länge och jag som gick sista året på gymnasiet hann inte åka till Göteborg så ofta som jag hade velat. Så kom hon hem och de va skönt, nu tänkte jag att de skulle bli bra. Men nej, inte än. Hon blev liggandes och det va jobbigt att vara i skolan och inte veta hur ont mamma har just nu och hur ont hon har när jag kommer hem och vad ska jag göra för att underlätta?! Under denna period blev jag väldigt utmattad, sov mer än vad jag var vaken och hade jobbigt att koncentrera mig i skolan och på läxor. Mitt andrum var hästarna, i stallet kände jag att allt var bra. Jag intalade mig själv att allt kommer att bli bra.... så småningom.. Det var en lång väg och jobbig och den är inte riktigt klar än. Men nu börjar jag känna igen min mamma igen, den starka kvinna hon var innan cancern tog hennes livsglädje, nu är den och hon tillbaka. Stronger than ever. DET är min mamma, att komma tillbaka från smällar från olika håll och bli starkare för varje gång. Inte ge upp så fort nått inte går som planerat, så är det att ha en mamma som är hjärttransplanterad. Man lär sig att ta vara på varje stund man har och uppskatta även det lilla här i världen. Något jag även ska föra över till mina barn i framtiden. Ta inget för givet, det kan ryckas bort från en snabbare än vad man tror. Det vet vi och vi har fått smaka på det några gånger, vi lever! Vi lever här och nu.
Så mitt svar är: "Det är inget annorlunda med att ha en hjärttransplanterad mamma, det är som att ha vilken mamma som helst. MEN jag har lärt mig att inte ta något för givet".
