mittlivsomtransplanterad

Jag är hjärttransplanterad 1997 och var då nybliven mamma. Min dotter är nu vuxen och snart färdig lärare. Jag har haft en stroke och även cancer. Här berättar jag om mitt liv, som transplanterad, som mamma, som medmänniska, om min cancer samt biverkningarna efter och om allt annat mellan himmel och jord.

"Här kommer alla känslorna...."

Publicerad 2016-06-12 21:41:13 i

"...på en och samma gång!"

Benen är svullna, känns tunga och vätskan trycker på nerver här och där. Varje steg jag tar känns som ett styrkepass! Det känns som om jag har en 10 kg potatissäck på vardera ben när jag går! 
Buken är svullen och det känns som om jag har stor otymplig hård klump på magen.
Jag har gått upp i vikt på grund av lymfödemet men även på grund av kortisonet jag äter.
Jag har jobbigt med andningen då och då och just nu mår jag inte riktigt bra! 
Och det är nu frustrationen blir riktigt ordentligt hög! 
Jag blir arg, ledsen, förbannad, irriterad och frustrerad! När detta sker så triggas min envishet igång på alla cylindrar! Inte nog med att jag redan är fruktansvärt envis så blir det än värre nu...😣
Även fast varje steg gör ont och det är tungt att gå så ska jag banne mig göra ännu mer saker och gå ännu mer....istället för att lägga mig med benen i högläge och vila! 
Nedrans lymfödem!! 😡

Sen på detta så har vi min stomi..."Orvar" som jag så fint döpt den till 😉
Nu när det är varmare och jag är mer i rörelse med träning så svettas jag mer och då har jag upptäckt att plattan släpper enklare...och då läcker det ju! Som tur är så har det skett när jag varit hemma och lätt kunnat byta hela kittet. 
Det i sig är väl inga bekymmer att göra men just nu blir även det ett irritationsmoment. 

Vad gör man då när alla känslorna kommer på en och samma gång och man är så frustrerad att man skulle kunna slå sönder varenda tallrik man äger och har?
Vad gör man när man helst skulle vilja ställa sig och stampa med foten likt en tjurig 4-åring och bara grina? 
Jo man bryter ihop en liten stund och sen tar man sig i kragen och tänker till....
Jag kan ju faktiskt gå! Jag kan ta mig från punkt A till punkt B. Det går inte fort, men sakta är bättre än stilla! 😊 Jag kan faktiskt träna, köra bil, greja här hemma och arbetsträna utan problem. 
Jag har förhoppning om att det blir bättre med tiden så jag får ha tålamod....tålamod ja, det är ju det som är en bristvara hos mig 😏😂 Ja kära värld...tur min man och dotter har tålamod med mig när jag får såna här dagar😉😂

Ha en fin vecka kära ni! 😙


Pia

Kommentarer

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela