mittlivsomtransplanterad

Allt gick bra tills i slutet av augusti 1998. Kände mig väldigt andfådd och mina anklar svullnade upp. Jag fick åka ner till Göteborg för att göra en biopsi. Det visade sig att jag fått en avstötning. Då var det samma visa igen med 1 g kortison i tre dagar. Kortisonet ges i dropp. Jag fick även byta ut en medicin. Efter en vecka gjordes en biopsi igen för att se om jag hade en avstötning fortfarande och det hade jag.

Jag fick gå genom ännu en omgång med kortison. Det var efter den andra omgången jag vaknade upp tidigt på morgonen och hade fått kramp i min vänstra vad. Jag försökte resa mig upp men kunde inte röra min vänstra sida, jag höll till och med på att åka ur sängen. Snabbt ringde jag på klockan efter en sjuksköterska och hon fattade inte först att jag inte kunde röra min vänstra sida. Men sen blev det brått att ringa efter en neurolog som kom upp och konstaterade att jag fortfarande hade kvar känseln i min västra sida. Jag ringde hem men min man hade hunnit åka till jobbet redan, så jag fick ringa min mamma. Hon fick nästan panik när jag ringde hem och grät i telefon att hon skulle ringa till min man på arbetet och be honom komma ner.

Jag lades in i en sal där jag låg ensam och senare under dagen så fick jag åka ner till röntgen för att göra en CTG.

När jag kom upp tillbaka efter röntgen satt min man på rummet och väntade på mig. Han var, som vanligt, lugn och tröstade mig som grät. Jag tyckte så synd om honom som hade en fru som råkade ut för än det ena än det andra. Jag sa till och med till honom att jag förstod ifall han ville lämna mig, men han kunde inte förstå hur jag ens kunde tänka på nått sånt. Klart han skulle stå vid min sida vad som än hände. Och jag vet att jag skulle göra det samma för honom.

Svaret på CTG kom och det visade sig att ett blodkärl i huvudet hade spruckit. Alla kan vi ju ha missbildade kärl i huvudet utan att vi vet om det och utan att det behöver hända något. Men eftersom jag fått 2 kortisonkurer så tätt inpå varandra så hade det trissat upp mitt blodtryck och det i sin tur fick blodkärlet till att spricka.

Dagen efter som hjärnblödningen så fick jag en kramp, jag krampade så hårt att jag svimmade.

 

Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur länge jag låg kvar på sjukhuset men jag fick i alla fall åka till Karlstad sjukhus för att läggas in på neuro-rehab.

Det kändes bättre att få komma till Karlstad för då kunde min man och dotter komma och hälsa på mig varje dag.

Jag fick börja med sjukgymnastik och arbetsterapi eftersom jag var förlamad på min vänstra sida.

De gjorde ett antal tester för att se hur mycket hjärnblödningen hade gjort skada. Men det var ”bara” min västra sida av kroppen från axeln och neråt som tagit skada i form av förlamning.

Sakta men säkert började jag återfå funktionen i min västra sida och i början av oktober 1998 blev jag utskriven från sjukhuset. Jag fick dock åka dit 3 gånger i veckan på sjukgymnastik och arbetsterapi.

I början av min hemkomst fick jag gå med rullator, men jag fuskade och använde den inte så ofta. Det kändes helt konstigt att använda den och jag tyckte det var pinsamt också.

Men det tog inte lång stund innan jag var näst intill återställd. Jag fick dock inte köra bil på 2 år eftersom jag hade haft en kramp.

När det hade gått två år så fick jag åka in till sjukhuset för att göra en EEG. Den gjordes för att se om det fanns någon tendens till ytterligare kramper. Jag hade inte haft någon mer kramp än den dagen efter jag fått hjärnblödningen.

Jag fick ok tecken på att få köra bil igen. Läkaren som jag träffade sa att det var ett under att det gått tillbaka så bra och så snabbt. Det var bara ett tränat öga som kunde se att hjärnblödningen satt lite spår. Min höft var lite svagare och jag haltade micro lite.

Jag fick även åka till Uppsala och göra en ”färgskalle” för att se så att jag inte hade fler missbildade kärl i hjärnan, det hade jag inte.

Mitt liv var frid och fröjd under några år...

 

Pia