mittlivsomtransplanterad

Jag vet att det kan bli mycket att läsa, men det känns bäst att börja med vad som hände och sen börja blogga om min vardag. Så här är berättelsen om vad som hände:

 

 

Mitt liv som transplanterad,

Det var den 1 november 1996 och det var en solig höstdag. Jag hade precis varit till MVC för en koll och fått beskedet att jag skulle bli inlagd på BB. Högt blodtryck och äggvita i urinen tydde på en havandeskapsförgiftning. Utsatt datum för födseln av vårt barn var 8:e november.

När jag kom in till sjukhuset gjorde de ett extra ultraljud för att se så att allt var ok. Det var då vi fick reda på vad det var för kön på bebisen. Det skulle bli en liten tjej!!

Dagen efter gick vattnet och alla trodde vi att det var dags att föda. Men ack vad vi bedrog oss. Lilla tjejen ville inte alls komma ut ur magen. Inget hände på flera dagar, så till slut så bestämde de sig för att sätta igång mig på konstgjord väg den 5:e november. Men inte ens det funkade, jag öppnade mig som mest 4,5 cm.

Jag började tigga och be om att få ett kejsarsnitt. Men klockan hann bli 8 på kvällen innan jag blev beviljad kejsarsnitt. Jag var utmattad!!

Jag hade vid ett tillfälle under graviditeten tjatat till mig en bäckenbottenmätning för att se så att jag inte var för trång. Det visade sig dock vara så att jag var för trång åt ett håll så det skulle bli lite svårt att föda normalt, men läkaren trodde att det nog skulle gå i alla fall.

Men till slut så fick jag mitt kejsarsnitt och lilla tjejen är född 6 november kl.00:05.

Eller så liten var hon ju inte, hon vägde 4150 g och var 53 cm.

Fem dagar senare fick jag åka hem.

Väl hemma så var jag väldigt trött och orkeslös. Jag var blek och nästan blå om läpparna. Min mamma var jätteorolig och tog med mig till vårdcentralen, men där skyllde de bl.a. på att jag hade lågt blodvärde. När jag kom in till vårdcentralen en tredje gång fick jag träffa min läkare som blev mycket orolig. Han trodde att jag kanske hade fått en blodpropp i lungan som komplikation efter kejsarsnittet. Så jag fick åka ambulans till Karlstad sjukhus med lilla tjejen liggandes på mitt bröst. Jag ammade henne så hon var tvungen att åka med mig. Mamma och min man åkte i bilen efter ambulansen.

När jag kom fram togs en massa prover och jag blev inlagd på kvinnokliniken tillsammans med lilla tjejen.

Jag fick genomgå en massa olika lungröntgen, men de hittade inget fel. Det bestämdes att de skulle göra ett ultraljud på hjärtat också. 

Dagen innan ultraljudet skulle göras kom en sköterska in till mig för att ta kontroller. När hon skulle mäta min puls så visade den en puls på 225. Hon trodde inte sina ögon och provade apparaten själv för att kolla om den var trasig. När hon satte klykan på sitt finger gick mätaren ner och visade en puls på 70. På med klykan på mitt finger igen och återigen så gick mätaren upp till 225. Flera andra sköterskor kom in till mig och de frågade om det inte rusade inne i bröstet på mig. Men jag kände mig bara andfådd.

Dagen efter var det som sagt dags för ultraljudet på hjärtat. Efter undersökningen kom en överläkare in till mig och sa att han hade dåliga nyheter åt mig. Mitt hjärta var mycket förstorat och dåligt pumpande. Jag hade fått hjärtsvikt, dilaterad cardiomyopati.

Väl uppe på rummet igen, där min man väntade med vår dotter, så tittade jag på min man och sa: ”Det är nått fel på mitt hjärta, ska jag dö nu?”.

Vad skulle stackaren svara sin fru på den frågan??

En läkare från medicinmottagningen kom till mig och jag fick flytta upp till den avdelningen blixtsnabbt. Det togs en massa prover, igen, och sattes in en massa mediciner. Lilla tjejen fick jag sluta amma omgående och min man fick ta med henne hem.

Vilket trauma! Det var ju inte så här jag hade tänkt det skulle bli när vi fick barn. Men det blir sällan som man tänkt sig, det har jag fått lära mig den hårda vägen.

Jag blev kvar på sjukhuset i en vecka drygt och fick sen komma hem. Mina armar var helt blåstuckna efter alla prover som tagits.

Jul och nyår kom och gick. Sen blev det dags för mig att åka in på sjukhuset igen, jag hade fått lunginflammation.

Blev frisk från det och fick komma hem igen för en liten stund, sen var det kört igen. Jag råkade ut för andra infektioner och hjärtat blev sämre istället för bättre. När jag kom in till sjukhuset i mitten på februari 1997 så kom jag inte hem nått mer.

Läkaren kom in till mig och sa att de gjort allt de kunde och att de skulle skicka mig till Göteborg. Där skulle jag få träffa superläkare som kunde allt om hjärtat. Jag skulle också ha hjärttransplantation i bakhuvudet men det var inget som var aktuellt just nu, sa hon också.

Jag fick permission över dagen för att få åka hem och packa lite. Min man och lilla dotter skulle givetvis få åka med. De skulle få bo på Johannesvillan som låg i anslutning till Sahlgrenska.

Jag packade och åkte sedan tillbaka till sjukhuset för att dagen efter åka till Göteborg i ambulanstransport.

Göteborg nästa.... (fortsätter på min berättelse i nästa inlägg).

 

Pia