mittlivsomtransplanterad

När jag kom till NÄL togs det prover och det visade sig att mitt blodvärde låg på 54!! Inte konstigt att jag var så dålig. Jag fick återigen flera enheter med blod och blev lite bättre. Men smärtorna avtog inte, de blev bara värre och värre.
Jag fick byta avdelning efter några dagar då de på gyn avdelningen inte kunde hjälpa mig längre så jag blev inlagd på infektion istället. Där låg jag i ca en vecka och under den veckan så tjatade jag på läkarna om mina smärtor i ändtarmen och sa att nått inte var bra. De beslutade att göra en undersökning under narkos för att se vad som orsakade smärtorna.
Det visade sig att strålbehandlingen hade skadat min ändtarm så illa att det bildats nekros (ett dött parti) innanför ändtarmsöppningen, där av dessa hemska smärtor. De sa att om inte smärtorna avtog så skulle de eventuellt behöva operera in en stomi på mig. Jag kommer ihåg nätter då jag låg i sängen och skakade och grät i timmar av smärtorna efter toalettbesöken. Sköterskorna satt hos mig ibland och höll min hand för att ge lite tröst. Morfintabletterna hjälpte föga. Det var fruktansvärt! Jag vet att jag vid nått tillfälle fick en Picline insatt (en tunn slang via armen) som jag fick morfin genom, men när den sattes in och exakt hur länge jag hade den kommer jag inte ihåg. Jag vet att jag blev av med den några dagar innan jag fick åka hem.
Jag flyttades till kirurgiavdelningen då de kunde hjälpa mig bättre. Efter några dagar där med fortsatta smärtor, som jag nu kallade för tortyrsmärtor, så kom en läkare in och sa att det nog var dags att operera mig så jag fick stomi istället. Då skulle tarmen få vila och läka i fred.
Sagt och gjort, fredagen den 13 mars 2015 opererades jag och jag fick en stomi. Jag var såklart öm och lite lätt mörbultad efter operationen men jag kom upp på fötter till slut med hjälp av en rullator. Att få stomi var ingen lätt grej. De som känner mig vet hur jobbigt jag tycker det är med slangar som sitter inne i kroppen och kommer ut genom huden kan ju tänka sig hur det kändes när det var en bit av tarmen som låg uppe på magen.  I början så hjälpte sköterskorna mig att byta påse och göra rent men till slut var jag ju tvungen att göra det själv och det gick ju ganska bra…hahaha…jag kan säga så här, jag var väldigt försiktig och jag  tyckte det var skönt att få på påsen igen.
När jag kom i till sjukhuset så började jag se suddigt på mitt vänstra öga och efter ett par veckor fick jag träffa ögonläkaren. Han trodde jag eventuellt fått en propp vid synnerven. Ännu en propp! Jag fick nu Trombyl insatt (blodförtunnande medicin) för att förhindra nya proppar.
I mitten på april så fick jag åka hem.  Det var skakigt och jag gick med hjälp av rullatorn. Jag fick en toastol att sätta över toaletten så jag skulle ha lättare att gå på toaletten samt en duschstol så jag kunde sitta ner och duscha. Gud vad skönt det är med hjälpmedel! Är så tacksam för att de finns. Jag hade fortfarande mycket ont efter toalettbesöken och det värkte mycket i ändtarmen. Den är ju inte avstängd utan ”funkar” ändå trots att jag har stomi. Sen är tarmen ”bara” upplagd med två hål. Alltså ett där avföringen kommer ut från tarmen och ett som leder till ändtarmen.

Mina dagar efter min hemkomst bestod i att komma upp ur sängen, få på sig kläder och vara uppe en stund innan jag fick gå och lägga mig för att vila. Min man jobbade och vår dotter gick i skolan. Hon skulle ta studenten och det var mycket som kretsade runt det. Hon och hennes far hade varit och köpt en balklänning åt henne medans jag låg på sjukhuset. Det var väldigt tungt för mig att jag inte kunde vara med då och jag hade länge svårt för att acceptera att jag inte varit med henne då. Hon skickade bilder på klänningen så jag fick se den men det var inte samma sak…jag hade velat vara med.

Men planeringen av hennes studentfest här hemma var jag med och planerade och genomförde….men mer om det samt vad som, jag tror, hjälpte mig att bli av med mina smärtor.

Pia