mittlivsomtransplanterad

Hjälpte tryckkammarbehandlingen? Ja, det gjorde den faktiskt. När jag började behandlingen så kom jag till Uddevalla sjukhus med rullator och hasade mig fram. När behandlingen avslutades så hade jag lämnat rullatorn hemma några veckor innan och gick som en normal person. Jag hade inte såna hemska smärtor längre men jag hade fortfarande mycket ont och värk. Så visst hade den hjälpt, inte bara till läkningen av tarmen utan även hela mitt allmäntillstånd var bättre.

I början av augusti gick min älskade pappa bort. En ny tung period började men av andra orsaker. Jag fick hjälpa min mamma med allt pappersarbete som blev, ringa runt till olika ställen och se till så min mamma hade det så bra som möjligt  Jag hamnade i en slags trans där jag var väldigt strukturerad och kontrollerad. Mitt sorgearbete fick vänta på nått sätt. Självklart sörjde jag och var väldigt ledsen men jag kände att jag var tvungen att vara den starka för mammas skull.
Vi fixade inför begravningen som ägde rum i slutet av augusti. Jag och min bror var med vår mamma till begravningsbyrån. Fick mig nästan en chock där, det är banne mig dyrt att dö! Tycker det är makabert hur de kan ta såna priser för sånt som de vet att folk måste ha, men det är väl därför de kan ta ut såna priser antar jag.  När allt var över gick luften liksom ur mig. Min födelsedag, som var några dagar innan begravningen, ville jag inte ens fira! Pappa brukade alltid ringa och sjunga för mig på morgonen och nu kunde han inte göra det. 

Mina smärtor avtog mer och mer till att ha mycket ont till att ha lite mindre ont och värken kom mer sällan.
I september konstaterades att även mina lymfkörtlar i ljumskarna tagit skada av strålbehandlingen och jag hade fått lymfödem. Mina ljumskar vätskade en hel del vid det här laget och det blev lite besvärligt. Det hade redan börjat vätska i ljumskarna lite på vårkanten men det gick över så jag tänkte inte mer på det då. Huden fick dock aldrig riktigt tillfälle att läka ordentligt då det vätskade lite då och då, så den är fortfarande väldigt skör och när det vätskar som mest kan jag ibland bli lite lätt skinnflådd i ljumskarna.
Jag fick börja gå hos en lymfterapeut som lindade mitt vänstra ben, som var det ben som vätskan samlades i. Jag fick även tid på ortopedtekniska för att prova ut kompressionsstrumpor samt kompressionscykelbyxa. Cykelbyxan fick jag vänta på i några veckor innan jag fick dom då de var tvungna att göra ett hål i dom där stomipåsen sitter, den får nämligen inte hamna under byxan. Att få på sig dessa byxor är ett pyssel och man får inte bli akut kissnödig då det tar en stund att få av sig dom, hahaha! ;)

Efter min strålbehandling så hamnade jag även i klimakteriet. Strålbehandlingen förstörde mina äggstockar redan efter 10 behandlingar. Hur var det att hamna i klimakteriet då? Ja ni, istället för att kroppen fick förbereda sig på detta i 5-6 år (som den brukar göra) så kraschlandade jag i klimakteriet efter 5-6 veckor!! De vallningar jag fick var inte utav denna värld, jag var alldeles genomblöt! Det var som om jag stått i duschen, så svettig blev jag. Jag fick börja med hormonplåster, ett hormonplåster. Det hjälpte föga, så efter att jag svettats och gråtit mig genom dessa vallningar i några månader så bestämde läkaren att jag nog skulle ha två plåster åt gången. Hormonerna åker ju berg- och dalbana vid ett sånt här läge. Det fanns tillfällen då jag ville krypa ur skinnet för jag visste inte hur jag skulle vara för att det skulle kännas någorlunda ok. Min man och min dotter råkade ut för mitt hormonella humör och gråtattacker, jag kunde börja gråta för minsta lilla, så de var mer än lyckliga när jag började att använda två plåster! Hahaha! :D Så nu är det mycket bättre. Visst känner jag av dessa vallningar och särskilt de dagar det är dags att byta plåster. Byter plåster var tredje dag.

Ögonläkaren fick jag också besöka några gånger då mitt suddiga seende kom och gick på vänstra ögat. När de tog nya bilder så såg de längre inte den ”skada” som de sett tidigare, så nu var inte läkaren 100% säker på att det varit en propp jag haft i ögat. Mitt brytningsfel i det ögat hade dock fått sig en törn på något underligt sätt så jag såg ju helt konstigt. När jag var till optikern för att skaffa nya glasögon så fick jag göra två besök innan glasögonen beställdes då min syn ändrades under undersökningens gång på första besöket.
Mellan mina optikerbesök var jag ännu en gång till ögonläkaren för nya undersökningar och den här gången så var alla värden mycket bättre. Jag fick lov att börja köra bil igen! Det var en stor lättnad. Dock konstaterade dom att jag fått gråstarr….ja, ja, alltid är det nått, tänkte jag då. Detta kommer jag få operera så småningom, så det går ju att fixa till. Inte hela världen med andra ord.

I början av december 2015 fick jag återvända till ”helveteshålan”, avdelningen där jag låg när jag fick strålbehandlingen. Jag skulle in på undersökning samt ett litet ingrepp under narkos, så jag var där över natten bara. När undersökningen gjordes så hittade min onkolog nått vid livmodertappen. Hon kunde inte säga vad det var innan hon fått svar på de prover hon tagit, men det såg inte bra ut, sa hon. Ännu mer oro och väntan. Vad var det hon hade sett? Jag skulle få besked under mellandagarna sa hon….det fick jag inte, utan jag fick gå och vara nervös över detta hela jul och nyår.
Hon ringde några dagar efter nyår. Det var ingen cancer! Puh! Vad det var? Jo, en kraftig irritation på livmodertappen. Detta gör de dock inget åt utan det går över av sig själv.

Livet rullade på och julen kom…min första jul utan pappa. Julafton firade vi hos svärmor och vi var även till svärfar en stund. Juldagen firades hemma hos oss med min mamma samt min dotters pojkvän och hans föräldrar. Vi hade en väldigt mysig jul. Innan jul var jag hemma hos min mamma och vi lagade kålrotslåda samt morotslåda tillsammans. Det är viktigt med den finska julmaten! :)

Nyår firade vi hemma ensamma jag och min man. Det var lite skillnad från förra årets nyårsafton. Jag var nu mycket piggare och lagade mat och fixade så det blev lite feststämning. Förra året åt vi mat i sängen! Jag orkade inte vara uppe alls då på grund av mina smärtor och för att jag var så orkeslös. Jag hade kommit långt på ett år ändå trots alla smällar på vägen.

I början av januari fick vi ännu ett tråkigt besked….svärfar hade gått bort! På 5 månader så förlorade vi både min pappa och min mans pappa. Ännu en begravning skulle fixas och genomgås, det var tufft!

Just nu så mår jag ganska ok. Jag får lite ont och har lite värk i tarmen ibland, men inget som inte går över med hjälp av Alvedon eller morfintabletter. Jag har nu helt kunnat sluta med mina långtidsverkande morfintabletter och tar korttidsverkande morfintabletter endast när det verkligen behövs. Det är en seger i sig. Att veta att det går åt rätt håll. Det har tagit tid och jag är långt ifrån återställd, men det får ta den tid det tar helt enkelt. För är det nått jag lärt mig under alla dessa år så är det att inte stressa fram ett tillfrisknande, det blir bara en massa bakslag då.
Fick mig dock en envis förkylning och är väl inne på 4:e veckan nu med eländet. Det har tagit på mina krafter. Märker att jag inte alls orkar på samma sätt som innan förkylningen.

I början av mars ska jag ner till Göteborg igen. Jag ska både till onkologen och på 19-års kontroll på transplantationsmottagningen. Tänk, 19-års kontroll!! Jag kan inte fatta att det är 19 år sedan jag blev hjärttransplanterad! Mycket har dock hänt under alla dessa år och man kan ju inte påstå att vi haft det långtråkigt…alltid har det varit nått! ;)

Nu har vi då kommit till nutid! Hädanefter kommer jag berätta om min vardag här och nu. Kommer säkert återkomma till någon av mina sjukdomsperioder också då de är en del av mitt liv även nu.

 

Pia