mittlivsomtransplanterad

Jag hade, efter 3 år som arbetslös, börjat jobba igen i november 2013. Jag var eld och lågor över att äntligen ha ett jobb att gå till.

Julen kom och vi hade en underbar jul med familjen. På annandag jul fick jag hög feber och värk i mitt högra ben. Jag låg mest hela dagen och på kvällen upptäckte jag en röd rund fläck, stor som en tennisboll, på utsidan av vaden. Den var lite varm så jag blev orolig för att jag fått en propp i benet.

När jag vaknade på morgonen dagen efter fick jag se att nästan hela min vad var täckt med en massa röda prickar och det värkte och sved.

Jag åkte till vårdcentralen där läkaren tittade på mitt ben och sen beslutade för att skicka mig till akuten på NÄL. Han trodde jag kunde fått rosfeber!

Väl nere på NÄL så blev jag inlagd på infektion och fick antibiotika intravenöst omgående. Det var rosfeber jag fått och bakterierna hade hunnit gå in i blodet så jag var nära på att få en blodförgiftning. Troligen hade bakterierna hittat in under huden från ett eksem jag hade på fotknölen.

Vaden var rödflammig och svullen. Den värkte och det sved som om jag hade glödande kol mot vaden. Till slut så blev vaden så svullen att det började vätska ur huden. Jag fick som en jätteblåsa på vaden och till slut så sprack den! Benet fick läggas om med bland annat ett gelnät för att omläggningen inte skulle fastna i huden under blåsan.  Min vad var dubbelt så tjock än vaden på vänster ben och det brände och värkte något hemskt i den. När jag skulle gå upp ur sängen fick jag inte ha bråttom för så fort benet hamnade lodrätt så började det bulta i det.

Jag låg kvar på sjukhuset över nyår och fick hela tiden antibiotika intravenöst. Den 4:e januari fick jag äntligen åka hem, men jag fick fortsätta att lägga om benet i drygt en månad innan det läkte helt. Jag var sjukskriven ett tag och fick börja jobba i mitten av februari igen.

Som minne av rosfebern har jag nu ett fint brunt märke som täcker nästan halva vaden….

 

Det hann inte gå mer än en och en halv månad innan nästa upptäckt gjordes.

Jag hade redan sommaren 2013 upptäckt en liten plit vid underlivet (utvändigt) som gjorde lite ont och ibland så sved det när jag kissade. Denna plit kom och gick under hösten. Precis innan jul kände jag att den blivit större och denna gången försvann den inte. Jag tänkte att jag måste kontakta min gynekolog så jag får den undersökt, men så kom rosfebern och jag hade fullt upp med att hantera det så besöket hos gynekologen fick vänta.

I mars när rosfebern var över så tog jag tag i detta igen och ringde min gynekolog. Där fick jag till svar att eftersom jag tillhör ett annat län numera så var jag tvungen att skaffa en utomlänsremiss innan jag fick komma till dem. Sagt och gjort, jag ringde NÄL och införskaffade mig en sådan remiss och fick sen tid hos min gynekolog i Karlstad.

Tiden jag fick var i början av april och väl där så ville min gynekolog ta några provbitar på denna plit, vilket också gjordes. Dessa bitar skulle sen skickas på analys för att se vad det kunde vara för något och en remiss till gyn på NÄL skickades så jag skulle få ta bort denna plit. Ett cellprov togs också vid besöket och jag fick svar om att allt var ok.

Jag fick tid på NÄL i slutet av maj och jag tänkte ”åh vad skönt att äntligen bli av med detta”. Väl nere på NÄL så blev det inte riktigt som det var tänkt. Efter undersökningen så fick jag reda på att ”pliten” förökat sig och blivit större och det fanns kraftiga cellförändringar i detta. Fler prover togs och skickades på analys. Jag fick åka ner i början av juni för att få svaret på denna analys och det visade sig att det var "förstadiet" till cancer. Det påpekades att det bara satt utvändigt och hade inte spridit sig invändigt.
Ännu en remiss skrevs till gynekologen på Sahlgrenska Universitetsjukhuset där de skulle operera bort detta.

Jag hade nu fått mer ont och kände att detta "förstadiet" till cancer hade växt och utökat sig. Efter min semester blev jag sjukskriven i början av juli.

I mitten av juli fick jag tid för inskrivningsbesök på SU och där fick jag reda på att de ville ta fler och djupare prover på detta "förstadiet" till cancer.
Den 23:e juli var det då dags att ta dessa prover och jag sövdes igen. Läkaren kom in till mig på rummet på eftermiddagen och gav besked om att det inte såg bra ut och att det troligtvis gått över till cancer redan. Det positiva var att det ”bara” satt utvändigt. Proverna skulle dock skickas på microananlys och svar väntades om en dryg vecka.
Det skulle inte bli operation utan strålning i fall det var så att det var cancer för det satt så dumt till.
Samtidigt som jag var på SU så planerades ett läkarbesök på transplantationsmottagningen in. Jag fick träffa läkaren som meddelade att ”nu byter vi ut Prografen som troligtvis orsakat detta "förstadiet" till cancer”. Sagt och gjort, jag fick en ny medicin som heter Certican och i övergången till denna så ska jag äta kortison(!). Jag var inte särskilt glad över att jag fick kortison igen, men hade ju inget val. En biopsi planerades in och ska göras i slutet av september.

 Ett par veckor senare fick jag ett brev från Gynekologisk onkologi om att proverna visade att det var som de misstänkte, jag hade fått cancer! I samma veva fick jag brev om inskrivningsbesök den 22 augusti och planerad behandlingsstart var 29 augusti 2014.

Cancern hade växt lite under tiden och jag hade nu som stora bölder kring underlivet. De gör ont, de svider, de värker, det nyper och skär i det, det ilar och värker på insidan av låret på höger ben och tillvaron var inte behaglig. Varje gång jag gick på toaletten fick jag smörja in mig med Xylocaingel för att kunna kissa ordentligt. Jag fick starkare Alvedon samt morfintabletter att dämpa smärtorna med. Morfintabletterna var jag inte särskilt förtjust i så de tog jag bara när det blev absolut olidligt.

Att vänta på att få påbörja behandlingen var drygt. Jag önskade att tiden gick lite snabbare och att jag kunde få detta gjort. Oron över hur behandlingen skulle påverka mig och hur resultatet skulle bli hängde över mig hela tiden. Ordet cancer klingade dåligt i mina öron. Många har inte överlevt denna hemska sjukdom. Det som gjorde att jag ännu inte var särskilt orolig var att cancern satt utvändigt. Det fanns inget invändigt…än i alla fall. 

Att ha ont tog på krafterna och jag var mer trött än vad jag brukade vara. Fick även en urinvägsinfektion i samband med medicinbytet och denna lilla infektion fick bägaren att rinna över….nu räckte det med elände, tyckte jag! Tänk om jag vetat vad som komma skulle…

Fortsättning följer...

 

Pia